Mörkt vatten - Joyce Carol Oates

Som alltid när det handlar om Joyce Carol Oates så är den här boken väldigt välskriven. Jag gillar verkligen hennes böcker, eller iaf de jag har läst. Dock är de inga lyckopiller direkt och det här är inget undantag. Samtidigt är den tänkvärd och intressant men ca 150 halvdeprimerande sidor kräver att man läser den när man är upplagd för det. Jag är väldigt mycket en humörmänniska när det gäller böcker, det händer att jag börjar läsa en bok och slutar efter bara några kapitel för att den inte alls passar eller intresserar mig, men några veckor/månader senare kan jag börja läsa samma bok och sträckläsa den. Det beror helt på humör och vad man är upplagd för. Det här är en sån bok som passade just nu men kanske inte hade passat alls vid ett annat tillfälle.

På baksidan står:

Kommer jag att dö nu? - så här?
Senatorn. Den unga kvinnan. Fjärde juli-firandet på ön.
Bilfärden i skymningen. Olyckan. Drunkningsdöden.
Låter det bekant? Tankarna dras osökt till Chappaquiddick år 1969. En djup tragisk händelse i USA's moderna historia.

Men i Joyce Carol Oates kortroman Mörkt vatten är handlingen förlagd till 1991 och den som kommer till tals är offret för skeendet. Flickan vars känslor, smärta och tankar ingen känner. Hon som när bilen bryter genom skyddsräcket och störtar ner i det mörka vattnet är alltför chockad för att ens skrika. Lämnad ensam, fastklämd och flämtande efter luft. Alldeles för ung för att dö. Om sin farliga dragning till den äldre framgångsrika äldre mannen som hon känt bara några timmar, om sårbarhet och drömmer, om sitt korta liv och svåra död, berättar hon själv på ett gastkramande sätt medan vattnet fortsätter att strömma in.

Helt klart läsvärd så läs den när du är på rätt humör!

/H