Storstadstjej? Nä, prova lantlolla istället..

Skulle jag kunna ta med mig mitt jobb skulle jag lätt flytta härifrån idag. Jag är så trött på att bo i en storstad och på hur atmosfären påverkar mig. Jag blir stressad, otrevlig och opersonlig. Det finns massor av underbara människor här det vet jag med säkerhet men de är svåra att hitta, man möter dem sällan på stan om man säger så. Där är rustningen, skygglapparna och fasaden på vilket inte gör stämningen trevlig och välkomnande direkt.

När jag flyttade hit höll jag upp dörrar, väntade tålmodigt på min tur, tackade artigt, log när jag mötte någons blick på tunnelbanan och t.o.m hejade när jag mötte ngn på en gångväg.
Jag fick en hel del konstiga blickar ibland när jag hejade på någon jag inte känner men det gjorde att jag hejade ännu mer mest för att överraska. Jag har slutat med det nu..

Nu har jag blivit "smittad av storstadsatmosfären". Jag går i rulltrapporna och muttrar högt när ngn står på "fel" sida. Stressar konstant, spelar ingen roll om jag har bråttom eller inte, fort ska det gå. Sega köer kan få mig att bli förbannad och ge upp. Det handlar om några få minuters väntan och jag blir irriterad och går nån annanstans.

Från idag ska jag försöka skärpa mig. Ingen blir gladare av att jag beter mig såhär, allra minst jag.. Nu ska norrlänningen i mig fram, mungiporna ska nudda öronen och stubinen ska förlängas..
När jag var och julklappsshoppade efter jobbet passade jag på att tjuvstarta min "nygamla" attityd. Jag väntade i kön och bytte inte kassa för att det tog tid och klämde in ett "ha en trevlig kväll" innan jag lämnade en kassa. Det är så enkelt men jag har helt enkelt struntat i det för jag har inte orkat bry mig tillräckligt för att lägga tid på det. Visst är det hemskt? Några sekunder av mitt liv för att glädja någon annan lite känns som ett väldigt lågt pris att betala.

Kan man se detta som ett tidigt nyårslöfte kanske?
Jag gör det och startar arbetet med att uppfylla det redan nu!

/Hanna